Jaha, då var veckan slut, sonen har åkt till pappan för de ska till Sunne på hockey idag, skjutsade honom vid 9.30 Makens barn är här o stannar tydligen till imorrn, inget bra, för maken får gå upp mycket tidigare än vanligt o sen skjutsa dom till  bussen i stan som de tar till mamma vad det nu ska vara bra för... Maken får stressa som f-n då, för strax före 8 ska ju han vara på sitt jobb drygt 6 mil härifrån. Ja, det finns de som tänker med fel del av kroppen...

(Och då menar jag inte maken)

Imorrn är det jobb igen, 7-13.30, skönt att sluta tidigt på måndagar faktiskt...

Barnen har sportlov men är inte hos oss den här veckan, vilket kan vara skönt för dom också, vi jobbar ju som vanligt, maken åker senast 7 varje morgon o kommer hem ca 18 om väglaget är hyfsat. Sonen ska spela innebandy nästan varje dag den här veckan, det är kanon att han hittar på saker att göra när han är ledig, det är inte ofta han bara är inne o sitter liksom, kanon tycker jag.

Det har han nog efter mig, jag har varit likadan i alla år, har ju hållit på med travhästar vilket innebar att jag gick upp senast 6 lördag söndag o lov...

Men det var nog till mammas o pappas stora glädje för de var och behövde aldrig vara oroliga för att jag var ute o rände på stan…

Nej var det så att vi gjorde nåt på lördagskvällen eller så, så träffades vi i stallgänget oftast hemma hos någon av oss, vanligtvis hos den som var föräldrafri… ja, för nåt glas vin eller en grogg blev det ju… *asgarvar*

Ja, hästarna ja, gud vad minnen som ramlar över mig nu.. Varning utfärdas för hästsnack litegrann…

Ja, som tioåring började jag alltså med travhästar, vi flyttade ut till ett villaområde där travbanan låg, och det fanns inte så mycket annat att göra där, så jag hängde på en klasskamrat dit o blev fast…

I det stallet fanns det en tjej som hette Lena, och hon skötte om en sååå snäll häst som hette Maria Marlene och det var den hästen jag fick lära mig rida på, och sen var jag fast i det också. Var aldrig rädd för nånting, slängde mig upp på vilken häst som helst och var den inte inriden så blev den när jag var i närheten… Sen blev jag kompis med en tjej som heter Åsa, som blev min ständiga följeslagare och vi var tillsammans jämt… Hon hängde på och blev fast i stallet hon också. Men det var några år efter mig tror jag o sen bytte vi stall för att stanna, vi trivdes kanon!!!

Lördag, söndag o lov blev det att man aldrig gick upp senare än kl.6, för vi fodrade ut och släppte ut i hagar, mockade skit och körde häst också. Ja, många hästar har det varit under åren… Några kan nämnas om det är så att ni kanske hört om dom (vi pratar slutet av 80 och början av 90 talet…) Lisett Key (ett superduktigt sto som tävlade i V65 (motsvarigheten till dagens V75) och som sedan blev avelssto och lämnat en del fina avkommor)) (en avkomma som tävlat med framgång är Brian Key (bilder nedan…),

Brian Key med Kjell Svensson i sulkyn

Brian Key med Peter Walltin            Brian Key i vinnarcirkeln efter en seger

i sulkyn (min klasskamrat...)          med"Walla" i sulkyn...

Busig Brian Key i hagen

   (Bilderna googlade)  

Golden Spin, en mycket lovande hingst som kom till oss som tvååring och som jag blev sååå kär i, gud vilken häst!!! Men drömmen grusades och han flyttade till Eskilstuna, dit åkte jag ett flertal gånger o hälsade på honom… Första gången jag var dit o hälsade på så visade de mig stallet där han stod, killen som visade skulle precis ut o köra en annan häst men sa att det var okej om jag gick in o hälsade på honom, så skulle jag få ta ut honom när han var tillbaka… jag gick inte ens in i stallet, men började prata med hästen utanför, ropade hans namn och ni ska veta att han höll på att sparka sönder boxdörren innan jag var framme, han slog o slog med framhoven, så det var inte sant… HAN KÄNDE IGEN MIN RÖST!!! Ja ni må tro att tårarna rann på mig den dagen, en av de bästa hästdagarna i mitt liv!! Åh vad jag borstade o fejade på honom den dagen o han strök sin goa mule mot min kind o ville gosa, lyckan var total, det vet ni som håller på med hästar… Men säg den lycka som varar för evigt?? Efter ett par år såldes han till Östersund, fick reda på i tid att han skulle åka en lördag, så jag kastade mig i bilen på morgonen för att åka dit o säga hej då. Var ute o gick med honom i bara grimma o grimskaft länge länge, så han fick gå omkring o beta, med mig…

Tog mig faktiskt i kragen och sa hej då till honom innan den fula lastbilen skulle hämta honom, kände att det orkar jag bara inte med… Han strök mulen mot mig, tittade med sina underbara ögon på mig, det såg ut som om han bad mig stanna och jag var den mest ledsna i världen just då, men tvingade mig själv att åka. Hade drygt 7 mil hem, vet knappt hur jag kom hem, för jag tror jag grät hela vägen… Efter ett par månader tog jag kontakt med tränaren i Östersund som köpt honom, och han i sin tur gav mitt brev till sin dotter som var nånstans i ålder med mig, och hon skrev tillbaka, skickade kort på honom och tidningsurklipp, för hon hade kört honom i nåt travlopp o vunnit med honom… Vi brevväxlade ett tag men tappade efter ett tag kontakten… Lever han idag så är han 25 år till våren…

Kurir Michel är också en häst som satt mitt hjärta i brand, hann tyvärr inte ha hand om honom så länge innan han såldes o exporerades till Finland, men oj vilken vacker häst, och han var som ett tåg att köra... Han föddes 1978 och exporterades 1983...

En annan häst som är min stooooora kärlek hette Pajsarn, född 1974 och dog 1983, efter skador och elände. När vi började i stallet, Åsa och jag, så fick vi inte sticka in handen till honom, inte fodra honom via dörren eller så. Gissa om det väckte min nyfikenhet... Ja, snart stod jag där på stallgången med Pajsarn och borstade, släppte ut honom i hagen (ganska vild hingst om jag säger så...) men jag fick aldrig köra honom ensam... Men han visste var han hade mig o att jag var snäll mot honom så han var underbar mot mig, kommer specielltihåg en eftermiddag när vi skulle till färjestad travbana o tävla med honom. Ägaren drog honom i egen släpkärra dit o jag åkte med honom, tränaren skulle komma alldeles efter oss... Men när vi kom fram och hade väntat litegrann började Pajsarn bli otålig i släpet så jag fann ingen annan lösning än att ta ut honom o gå iväg med honom till det stallet där vi skulle få stå under tävlingarna och det gick alldeles kanon, han gick bredvid mig som en liten hund. Behöver jag säga att tränaren blev superorolig när de kom dit o fann släpet tomt, och när han fick veta att JAG gått iväg med honom, höll han på att dö, han fattade inte hur JAG kunnat gå med honom, han som blev vild bara han såg en annan häst eller så... Men jag tror Pajsarn kände att jag var mindre och väldigt snäll mot honom... Kort sagt så efter att jag skött om honom ett år eller så kunde jag sitta mellan hans bakben o läsa medan han åt Vicks Blå.. Vilken häst!!!

Nej ni, nu ska jag ta mig en bloggrunda.....

Massor av kramar, kärlek och omtanke

Icamamman